Pelargonsläktet

Pelargonerna härstammar från Sydafrika där de förekommer på olika växtplatser. Sen de upptäcktes på 1600-talet och togs till Europa har ett omfattande förädlingsarbete skett och de flesta pelargoner som finns i handeln idag är kultursorter och hybrider. En egenskap som gör pelargonen så populär som krukväxt och utplanteringsväxt är att den tål torka relativt väl och kan växa i små krukor. Pelargonerna delas in i olika grupper med hänseende till ursprung och utseende. Det finns även andra sätt att dela in pelargonsläktet än det som presenteras här:

• Doftpelargoner (P. Doftpelargon-gruppen)
  Denna grupp odlas främst som krukväxter för sina doftande blad, Dr Westerlund blomma är den vanligaste av dem.
• Hängpelargoner (P. Peltatum-gruppen)
  Med sitt hängande växtsätt och rika blomning är hängpelargonerna tacksamma sommarblommor som kan fylla hela balkonger med blomsterprakt som t ex nere i Alperna.
• Zonalpelargoner (P. x hortorum, som i sin tur är indelad i många serier och namnsorter)
  Den vanligaste av alla pelargoner, kännetecknas ofta av att bladen har en mörkare zon i mitten av bladet. Blommorna finns i många olika färger och former. Mårbacka-pelargonen är en gammal välkänd sort. Används både inne som krukväxter och ute som sommarblommor.
• Änglapelargoner (P. Änglapelargon-gruppen)
  Pelargoner som har lite mindre blomstorlek men som liknar de engelska pelargonernas blommor. De är mycket rikblommande och bladen kan också dofta, används främst som sommarblomma.
• Engelska pelargoner (P. x domesticum, indelad i flera serier och namnsorter)
  Mest framträdande för de engelska pelargonerna är de stora, ofta tvåfärgade blommorna. Bladen är triangelformade med sågtandad kant. De behöver en kylperiod för att börja blomma och kan upplevas lite svårare än andra pelargoner.
• Unikpelargoner (P. Unique-gruppen)
  En grupp pelargoner som förädlats fram för att bli storväxt i rabatter ute. De liknar doftpelargonerna men blommorna är större.
• Zonartic-pelargon (P. Zonartic-gruppen)
  En rätt ny grupp pelargoner som uppkommit av ett förädlingsarbete att få fram en gul pelargon. Det här är pelargoner för samlare.
• Vildpelargoner kallas en grupp som består av rena ursprungsarter. De är attraktiva för samlare och används inom förädlingsarbetet.

Mårbacka pelargonjord är en jord som är specialutvecklad med långtidsverkande näring och lite grövre struktur. Den kan användas i krukor både inomhus och utomhus. I stora samplanteringar med andra sommarblommor fungerar även näringsrik U-jord alldeles utmärkt.

Pelargoner är tacksamma växter att sköta. Det enda man ska se upp med är att inte övervattna dem då rötterna lätt ruttnar. Därför brukar många rekommendera att odla pelargonerna i lerkrukor som snabbare torkar upp. Pelargonerna växer fort den ljusa tiden på året och kräver mycket näring. Vattna med flytande växtnäring, så som Växtnäring Grönska och Ansvarsfull+ Blomnäring, minst en gång i veckan under den ljusa delen av året.

Pelargoner kan förökas med sticklingar eller frön. Frön är bara aktuellt för de rena arterna eller vid förädlingsarbete. Sticklingar är det vanligaste sättet att föröka pelargoner och eftersom det är så lätt har omtyckta pelargoner kunnat hållas vid liv och spridas i generationer. Vanligast är att ta toppsticklingar och rota dem direkt i Såjord.

Pelargoner kan övervintras, det bästa är att göra det på en sval men ljus plats men det går även att göra det helt i mörker t ex i en sval källare. Med extrabelysning går det även att övervintra i varma bostadsrum. Det är viktigt att pelargonerna inte får för mycket vatten under vintern då rötterna lätt tar skada. Ta bort alla blommor och döda/svaga grenar innan övervintring, reducera gärna bladmängden genom att ta bort blad. Beskär växterna om de tar för stor plats. På våren när ljuset återvänder tas pelargonerna fram. Putsa bort gängliga och döda delar och plantera om i ny Mårbacka pelargonjord.

Pelargoner beskärs främst för att de ska behålla storleken men man kan även beskära för att ta sticklingar eller få plantorna att grena sig. Gör beskärningen vid behov. Obeskurna plantor av en del sorter kan bli mer än meterhöga stora buskar. Tyvärr är inte pelargonerna vinterhärdiga och för att bli så stora måste de sparas på en frostfri plats under vintern.

Namnet pelargon kommer av grekiskans pelargos – stork. Det beror på att fröna liknar små storknäbbar.